Jaguar E-type V12 cabriolet – världens snyggaste bil?

Det finns bilar man kör, och det finns bilar man betraktar. Jaguar E-type V12 cabriolet tillhör den senare kategorin – men den fantastiska nyheten är att den fortfarande går alldeles utmärkt att köra, njuta av och till och med köpa. Nästan 55 år efter att den sista Series 3 lämnade fabriken i Coventry är den lika förförisk som den dagen den avtäcktes.

När E-typen visades på bilsalongen i Genève 1961 blev den omedelbart en världssensation. Historien om att Enzo Ferrari ska ha kallat den "den vackraste bil som någonsin byggts" har berättats så många gånger att den blivit sanning – och få har protesterat. Museum of Modern Art i New York har en E-type i sin permanenta samling, vilket få bilar kan skryta med.

Formen ritades av aerodynamikern Malcolm Sayer, som inte var formgivare utan flygplansingenjör. Det märks. Karossen är inte dekorerad, den är formad av luft. Den långa huven, den mjukt fallande bakdelen och den nästan orimligt låga fronten är resultatet av matematik snarare än mode – och det är därför den aldrig blivit omodern.

Series 3 från 1971 är den enda E-typen med tolvcylindrig motor, och det är just kombinationen V12 och öppen kaross som gör den här bilen till samlarnas favorit. Motorn på 5,3 liter var på sin tid en teknisk kraftdemonstration: en V12 i en bil som vanligt folk faktiskt kunde köpa, byggd i aluminium och med en gång som beskrivs som overkligt mjuk.

Det är ingen skrikig motor. Den drar bilen framåt i en enda lång, sammanhängande våg, och ljudet är mer sammetslent morrande än rått vrål. Series 3 fick också bredare spårvidd, bredare skärmar, större grill och skivbromsar runt om – den är helt enkelt den mest kompletta E-typen att faktiskt använda.

Att sätta sig i en E-type cabriolet är en tidsresa utan nostalgikitsch. Instrumenteringen är renodlat funktionell: runda Smiths-mätare rakt framför föraren, en rad vippströmbrytare på mittsektionen och en träklädd ratt som ligger tungt och rätt i händerna. Sätena är låga, sikten över den ändlösa huven är teatralisk och suffletten fälls ner för hand på en halv minut.

Det korta svaret: mindre än man tror – och betydligt mer än man hoppas, beroende på skick. Marknaden för V12-cabrioleten har varit stabil i flera år, med en tydlig uppgång för de allra bästa exemplaren.

V12-cabrioleten har länge varit E-typens prisvärda ingång, just för att entusiasterna traditionellt hyllat den tidiga Series 1. Men trenden pekar uppåt: en välskött V12 är i dag både en fantastisk bil att köra och ett värdebeständigt ägande. Räkna samtidigt med löpande kostnader – service på tolv cylindrar, rostkontroll och rätt däck kostar pengar varje år.

Rost före allt. Kontrollera hjulhus, trösklar, golv och den främre ramkonstruktionen. Kaross är dyrare än motor. Historik slår kilometer. Pärm med kvitton och kända ägare höjer värdet mer än låg mätarställning. Matching numbers. Original motor- och växellådsnummer kan vara värt hundratusentals kronor. Kylning. V12:an blir varm i kö – kontrollera kylare, fläktar och temperaturmätare noga. Provkör länge.* En bra E-type känns stabil och rak, inte nervös.

Konkurrensen är hård – Ferrari 250 GT, Mercedes 300 SL och Alfa Romeo 33 Stradale står och trängs i samma samtal. Men få bilar får ett helt torg att vända sig om på samma sätt som en E-type cabriolet med suffletten nere. Den är inte bara vacker för att den är gammal. Den var vacker då, den är vacker nu, och den kommer att vara vacker när elbilarna är klassiker.

Och det bästa av allt: den finns fortfarande att köpa, köra och älska.