Drömbilen: Aston Martin Lagonda

När Aston Martin visade Lagonda på bilsalongen i London 1976 trodde många att det var en konceptbil. Den var lågbyggd, knivskarpt kilformad och saknade nästan helt runda former. Den var också på riktigt. Under de följande tretton åren byggdes bara 645 exemplar, ritade av William Towns, och varje enskild av dem ser fortfarande ut att ha kommit fel i tiden.

Formspråket kallades folded paper – vikt papper. Motorhuven är nästan fem meter lång, taket lågt, och bakpartiet avslutas tvärt. Under huven satt Aston Martins 5,3-liters V8 med runt 280 hästkrafter, kopplad till en trestegs automatlåda från Chrysler. Bilen väger drygt två ton och kör inte snabbt i modern mening – den kör värdigt.

Det mest omtalade med Lagondan sitter innanför dörrarna. Aston Martin beställde en helt digital instrumentering med LED-display och touchkänsliga knappar – 1976. Utvecklingen sägs ha kostat mer än fyra gånger vad hela bilprogrammet budgeterat, och elektroniken var notoriskt nyckfull. Senare serier fick katodstrålerör och till slut vakuumfluorescerande skärmar.

Runt tekniken finns allt som gör en brittisk lyxbil till en brittisk lyxbil: Connollyläder, burrvalnöt över hela instrumentbrädan, tjock matta och baksäten där man sitter som i en klubbfåtölj. Att åka baksätespassagerare i en Lagonda är en av bilhistoriens mest underskattade upplevelser.

Marknaden är liten men överraskande tillgänglig. De flesta bilar finns i Storbritannien, där specialisthandlare och auktionshus som Bonhams och H&H regelbundet har exemplar. I Sverige finns bara ett fåtal registrerade, och de byter oftast ägare inom en liten krets.

Leta i första hand efter Series 2, som är den ursprungliga kilformen och den mest eftertraktade. Series 4 från 1987 fick rundare strålkastare och delar smaken.

Elektroniken. Den är bilens själ och dess akilleshäl. Displayer slocknar, touchpaneler tappar kontakt och originaldelar existerar knappt. Den goda nyheten är att det numera finns specialister som bygger moderna reproduktioner av instrumentpanelerna – de kostar mellan 80 000 och 200 000 kronor, men fungerar.

Rost. Karossen är aluminium på stålram. Där de två möts uppstår galvanisk korrosion, särskilt vid trösklar och hjulhus. Låt alltid en kunnig person lyfta bilen innan köp.

Motorn och lådan. V8:an är robust och delar mycket med övriga Aston Martin V8. Renovering är dyr men förutsägbar: räkna 200 000–400 000 kronor för en fullständig omgång.

Driftskostnad. En Lagonda drar runt 2,5 liter per mil. Försäkring som veteranbil är rimlig, men serviceintervallen kräver en verkstad som kan bilen – inte närmaste allbilsverkstad.

Så varför göra det? För att ingen bil vänder fler huvuden. För att den är sällsyntare än de flesta Ferrari. Och för att en välskött Lagonda har gått från förlöjligad till firad under de senaste femton åren – värdena har stigit stadigt och kurvan pekar fortfarande uppåt.

Men det starkaste argumentet är enklare än så. Att sitta bakom en instrumentbräda som någon 1976 tyckte var framtiden, rulla ut på en landsväg och känna den långa nosen svepa fram – det är en känsla som ingen modern bil kan sälja dig. Drömbilen är inte den snabbaste. Det är den man aldrig slutar titta på när man låser garaget.