Sökandet efter liv i rymden går snabbare än någonsin

Aldrig tidigare har så många rymduppdrag samtidigt letat efter spår av liv utanför jorden. Och för varje ny sond som lämnar startrampen blir frågan mindre av science fiction och mer av en praktisk planeringsfråga: vad händer dagen då någon faktiskt hittar något?

Marslandare har kartlagt stora mängder både fruset och flytande vatten på den röda planeten – själva grundförutsättningen för liv som vi känner det. Japanska rymdsonden Hayabusa2 tog med sig prover hem från en asteroid nära jorden, och i dem fanns uracil, en av byggstenarna i RNA.

Just nu är NASA:s Europa Clipper och den europeiska rymdorganisationens Juice på väg mot Jupiters ismånar för att undersöka om haven under isskorpan kan hysa liv. Till det kommer data från rymdteleskopet James Webb och planerade uppdrag mot Saturnus måne Enceladus, där vattenånga sprutar rakt ut i rymden genom sprickor i isen.

Det troliga fyndet är inte små gröna varelser, utan mikrober. Men även en enda bekräftad utomjordisk mikroorganism skulle förändra vår bild av universum i grunden.

Det finns internationella avtal för rymden, framför allt rymdfördraget från 1967. Det slår fast att rymden ska användas fredligt och att ingen enskild nation kan göra anspråk på månen eller andra himlakroppar.

Men fördraget säger nästan ingenting om biologi. Vem äger en utomjordisk mikrob? Vem får odla den, bevara den eller förstöra den? Vilka smittskyddskrav ska gälla för prover som förs till jorden? Där finns i dag ett tomrum – och forskare inom internationell politik menar att det är klokt att fylla det innan upptäckten sker, inte efter.

Historien ger ledtrådar om hur världen kan reagera.

Kapplöpningen till månen på 1950- och 60-talen drevs av kalla krigets rivalitet och göddes av nationalism och militära satsningar. Men det finns också ljusare exempel. När det gäller asteroider som skulle kunna träffa jorden har astronomer byggt ett globalt varningsnätverk där länder samarbetar över alla politiska skiljelinjer. Och den internationella rymdstationen har i decennier hållit ihop stormakter som knappt talar med varandra på marken.

Forskarna beskriver tre huvudscenarier: ett samarbetande, där länder delar data och skapar gemensamma regelverk; ett konkurrerande, där fyndet blir startskottet för en ny kapplöpning; och ett fragmenterat, där varje land agerar på egen hand och kunskapen hålls hemlig.

Det uppmuntrande i sammanhanget är att diskussionen förs i god tid. Att forskare, jurister och diplomater redan i dag resonerar om ägandeskap, smittskydd och öppen datadelning ökar chansen att den första upptäckten hanteras som ett gemensamt mänskligt ögonblick snarare än en strategisk tillgång.

Asteroidnätverket och rymdstationen visar att det går. Och oavsett när fyndet kommer – om det kommer – är själva jakten redan i sig en av de största gemensamma vetenskapliga ansträngningar mänskligheten någonsin gjort.