Skratt-mästerskapet i Valldemossa: Den spanska bergsbyn som skrattade sig ur ensamheten

Under de varma augustikvällarna brukar lugnet lägga sig över de smala stengatorna i Valldemossa. Men i år är det annorlunda. Från det centrala torget ekar salvor av det mest smittsamma humör man kan tänka sig. Det är det årliga "Campeonato de Risas" – skratt-mästerskapet – som har dragit igång, och stämningen är på absolut topp när både lokalbor och turister möts i en hjärtlig duell.

Idén föddes för tre år sedan av Maria Gual, en 68-årig före detta bibliotekarie som tyckte att byn hade blivit för tyst och att de äldre invånarna kände sig isolerade. Hon bestämde sig för att bjuda in till en kväll där den som kunde prestera det mest naturliga och medryckande skrattet vann en stor korg med lokalproducerad frukt och olivolja. Det som började som en liten sammankomst för tjugo personer har nu vuxit till en flerdagarsfestival.

"Skratt är det enda språk som alla förstår omedelbart," säger Maria med ett gnistrande leende. "När vi skrattar tillsammans försvinner alla murar mellan generationer och kulturer. Det går inte att vara främlingar efter att man har delat ett riktigt djupt magskratt."

Årets mästerskap har lockat deltagare i flera olika humoristiska kategorier, däribland "Det mest smittsamma fnissandet", "Det djupaste tomte-skrattet" och den mycket populära grenen "Det helt ljudlösa tårskrattet". Domarpanelen, som består av lokala skolbarn och pensionärer, mäter inte bara ljudvolym utan framför allt hur snabbt skrattet sprider sig till publiken runt omkring.

Festivalen har inte bara gett byns ekonomi ett rejält uppsving utan har framför allt skapat ett starkt nätverk av nya vänskapsband. Flera av de äldre byborna berättar hur evenemanget har gett dem en helt ny livsgnista och ett sammanhang där de känner sig sedda och behövda. När finalkvällen avslutas under stjärnhimlen med att hela torget brister ut i ett gemensamt jätteskratt är det svårt att inte smittas av den magiska energin.