Sahara – öknen som plötsligt började grönska

Bilderna från satellit är svåra att ta miste på. Där kartorna i decennier visade enhetlig sand syns nu fläckar av grönt: gräsmattor mellan dyner, vattenspeglar i uttorkade sjöbottnar och band av buskar längs vadier som fyllts av regn.

Sahara är fortfarande en öken – nio miljoner kvadratkilometer av sand, sten och hetta. Men kanterna rör på sig, och de rör sig åt ett håll som få vågade hoppas på.

Det handlar inte om att öknen försvinner. Det handlar om två parallella förlopp.

Det första är naturligt. Kraftigare monsunregn har de senaste åren nått ovanligt långt norrut. I södra Algeriet och Libyen har områden som normalt får någon enstaka millimeter fått hundratals millimeter på några dygn. I Iharir och delar av Erg Chebbi har sjöar som varit torra i decennier fyllts på nytt. Efter regnen exploderar fröbanken i marken: gräs, örter och akaciaplantor som legat vilande i åratal gror inom veckor.

Det andra är planterat. Längs Sahels södra kant, i bältet från Senegal till Etiopien, har miljontals hektar återställts med enkla metoder. I Niger har bönder låtit träd växa upp igen i sina åkrar – ett arbetssätt som förvandlat omkring fem miljoner hektar till halvöppen skogsmark. I Etiopiens Tigray och i Burkina Faso har stenvallar och planteringsgropar fångat regnvatten som tidigare rann bort.

Sammantaget rör det sig om ett grönt bälte i storleksordningen tiotals miljoner hektar – en yta flera gånger Sveriges åkermark.

- Hirs och sorghum – torktåliga basgrödor som klarar korta regnperioder. - Cowpea och jordnötter – kvävefixerande baljväxter som samtidigt förbättrar jorden. - Grönsaker i småskalig droppbevattning – lök, tomat, okra och sallad, ofta som andra skörd efter regnen. - Dadlar och citrus i oasernas utkanter, där grundvattnet nås med solpumpar. - Moringa och akacia – träd som ger foder, mat och skugga, och som håller kvar sanden.

Nyckeln är sällan storskalighet. Det är solcellsdrivna pumpar, halvmåneformade gropar som samlar regn, och träd som skuggar grödorna så att avdunstningen minskar.

För en familj i Sahel är skillnaden konkret. En åker med femtio träd per hektar ger ved, foder och löv att sälja – och en skörd som klarar sig när regnet uteblir en vecka för länge. I byar som återställt marken har spannmålsskördarna ofta ökat med hundratals kilo per hektar, och kvinnors arbete med att hämta ved och vatten har kortats med timmar varje dag.

Det ger tre saker som väger tungt:mat på bordet under torrperioden, inkomster från grönsaker och trädprodukter, ochskäl att stanna kvar i stället för att söka sig till städerna eller över havet.

Nya sjöar och vattenhål betyder också betande djur som överlever året, fisk i tillfälliga vatten och grundvatten som fylls på. Baksidan finns – mer stillastående vatten kan ge fler myggor, och skyfall i lerbyar orsakar skador – men för dem som lever av jorden är räkningen övervägande positiv.

Forskare är eniga om att grönskan inte är jämnt fördelad, och att enskilda regnrika år inte är samma sak som en varaktig förändring. Klimatmodellerna pekar samtidigt åt samma håll: en varmare planet ger en starkare västafrikansk monsun, och därmed mer regn över Sahels norra delar.

Det gör att en av världens svåraste platser att leva på just nu utvecklas åt rätt håll. Sanden är kvar. Men mellan dynerna finns numera gräs – och människor som odlar i det.