När augustimånen tänder sina lyktor över hagen

När augusti sänker sin sammetsblå ridå över de svenska skogarna, sker en tyst förvandling. Brådskan som präglat högsommarens ljusa nätter ger vika för ett djupare, mer eftertänksamt lugn. Det är tid för skörd, tid för vila och framför allt tid att mötas under stjärnorna som sakta börjar tindra igen.

Det är i detta gränsland som poeten Olof Vers finner sin inspiration. Genom enkla men färgstarka ord målar han upp en bild av den gemenskap som uppstår när vi lägger undan dagens måsten och bara delar en stund tillsammans på farstubrunken.

När dagen svalnar och hagen blir tyst, och skymningen jorden så varsamt har kysst, då tänds en lanterna vid grindstolpens trä, och grannen slår sig ner med ett skratt på sitt knä.

Här doftar det kaffe och nyplockat bär, vi glömmer den oro som tynger och tär. För stunden är vår, och dess värme är sann, i mörkret som faller vi ser på varann.

Och månen som stiger så rund och så gul, gör världen till vila från rullande hjul. Vi tackar för skörden, för skratt och för ro, i sensommarnatten slår vänskapen bro.

Olof hoppas att hans rader ska påminna läsarna om att stanna upp och uppskatta de små, nära tingen. "Sensommaren påminner oss om att allt har sin tid. När mörkret kommer, kommer också ljuset från våra fönster och våra medmänniskor att lysa starkare. Det är en vacker tid att bara vara människa tillsammans", säger han mjukt.