Försäljaren som sålde från cykeln – byggde ett imperium

Det börjar med en cykel och ett paket tändstickor. Ingvar Kamprad, uppvuxen på gården Elmtaryd i byn Agunnaryd i Småland, upptäckte som liten pojke att han kunde köpa tändstickor billigt i storpack i Stockholm och sälja dem vidare styckvis till grannarna. Marginalen var liten, men affären var hans egen – och känslan av att en krona kunde bli två satte sig för livet.

Snart trampade han runt i socknen med mer i packningen: fiskar han fångat själv, julgranskort, frön, kulspetspennor och nylonstrumpor. Cykeln var hans butik, hans lager och hans transportkedja i ett. Han lärde sig det som senare skulle bli hela hans affärsidé: hitta produkten, kapa mellanhänderna, håll priset lågt och sälj i volym.

1943, samma år som han fyllde 17, registrerade Kamprad sitt företag. Namnet blev en bokstavslek av hans egna initialer och hemmet: I och K för Ingvar Kamprad, E för Elmtaryd och A för Agunnaryd. IKEA var i början en postorderfirma som sålde allt från plånböcker och klockor till smycken och pennor – möbler kom först några år senare, 1948.

Den avgörande vändningen kom när Kamprad valde att gå i strid med den svenska möbelbranschens etablerade priser. När konkurrenterna pressade leverantörerna att bojkotta honom, sökte han i stället nya tillverkare – bland annat i Polen – och fick både lägre kostnader och större kapacitet. Motståndet blev alltså startskottet för det som skulle göra IKEA globalt.

Den mest berömda idén i företagets historia föddes vid ett bord i Älmhult. En medarbetare skulle få in ett bord i en bil, blev irriterad och skruvade av benen. Insikten var enkel och genomgripande: om kunden tar hem möbeln själv och skruvar ihop den, slipper man betala för luft i transporten. Platta paket sänkte fraktkostnaderna dramatiskt – och gjorde designade möbler överkomliga för vanliga hushåll.

Idag är IKEA världens största möbelåterförsäljare. Koncernen driver drygt 480 varuhus i ett femtiotal marknader, omsätter runt 45 miljarder euro per år och sysselsätter över 220 000 medarbetare. Varuhusen tar emot ungefär 900 miljoner besök om året, och den tryckta katalogen var under sin storhetstid en av världens mest spridda publikationer – i vissa år i fler exemplar än Bibeln.

Bakom kulisserna byggdes en av världens mest komplicerade ägarstrukturer, med stiftelser i Nederländerna och Liechtenstein. Syftet, enligt Kamprad själv, var att göra företaget omöjligt att köpa upp eller stycka – IKEA skulle överleva sin grundare.

Det som gjorde Ingvar Kamprad till en folklig figur var inte förmögenheten utan sparsamheten. Han flög ekonomiklass in i det sista, körde en Volvo 240 i två decennier, bodde i ett förhållandevis anspråkslöst hus i Schweiz och klippte sitt hår hos billiga frisörer när han reste i utvecklingsländer. Han handlade kläder på loppmarknad, återanvände tepåsar och plockade med sig salt och peppar från restauranger – historier som han själv gärna berättade med glimten i ögat.

För honom var snålheten ingen excentricitet utan en princip. "Slöseri med resurser är en dödssynd", skrev han i sitt testamente för verksamheten. Om ledningen levde snålt kunde priserna hållas låga, och låga priser var hela poängen: möbler skulle inte vara till för en liten elit, utan för de många människorna.

Han var heller inte felfri – bland annat tvingades han offentligt be om ursäkt för sitt ungdomliga engagemang i högerextrema kretsar på 1940-talet, något han själv kallade sitt livs största misstag. Men hans grundhållning som företagare stod sig: enkelhet, kostnadsmedvetenhet och en nästan barnslig nyfikenhet på hur saker kunde göras billigare och bättre.

Ingvar Kamprad avled i januari 2018, 91 år gammal, i sitt Småland. Kvar finns en affärsidé som fortfarande går att sammanfatta som den lät på en grusväg utanför Agunnaryd: köp smart, håll nere kostnaderna och gör det bra tillgängligt för många.