Var han en tidsresenär?

Det finns berättelser som vägrar dö. En av dem handlar om en man från Leicester som säger sig ha rest 2 436 år framåt i tiden – och kommit tillbaka för att berätta om det.

Historien dök upp i en video 2018 och har sedan dess spridits på nytt, gång på gång, i sociala flöden världen över. Låt oss göra det ingen annan riktigt gör: berätta hela historien, och samtidigt vara ärliga med vad som faktiskt går att belägga.

Mannen, som kallar sig Lewis Walker, säger att han under 1970-talet arbetade för det brittiska försvarsdepartementet och där fick tillgång till hemligstämplad information.

År 1977 ska han ha valts ut för att testa en tidsmaskin. Enligt honom själv var risken betydande:

Som ersättning ska han ha erbjudits 250 000 pund. Därefter fördes han, säger han, till en hemlig anläggning under Engelska kanalen där man även ska ha arbetat med teleportering och tankeläsning.

Planen var enligt Walker att skicka honom 600 år framåt. I stället, hävdar han, vaknade han år 4413.

Det han beskriver därifrån är en scen som skulle kunna vara hämtad ur en science fiction-film: ett futuristiskt sjukhus helt utan mänsklig personal. I korridorerna rörde sig människoliknande robotar. Utanför fönstren låg en stad med flygande fordon.

Den mest uppseendeväckande delen kom när han säger sig ha fått veta vad som hänt med mänskligheten: människorna hade "för länge sedan smält samman med tekniken", och kvar fanns bara robotarna.

Han berättar också att han mötte en annan tidsresenär – från år 2028. Samma år skulle enligt berättelsen tidsresetekniken bli offentlig.

Här blir det enkelt att sammanfatta:

• Inga fotografier. Ingen bild, inget filmklipp, ingenting visuellt från framtiden.
• Inga föremål. Inget objekt, material eller dokument som kan undersökas.
• Inga oberoende vittnen. Ingen har bekräftat att projektet existerat.
• Inga handlingar. Ingen dokumentation som kopplar honom till ett brittiskt tidsreseprogram.

Med andra ord: hela historien vilar på en enda persons ord. Inom vetenskapen räcker det inte – ett extraordinärt påstående kräver extraordinära bevis.

Det roliga är att tidsresor framåt i tiden faktiskt är verkliga – bara inte på det här sättet.

Enligt Einsteins relativitetsteori går tiden långsammare för den som rör sig mycket snabbt eller befinner sig nära ett kraftigt gravitationsfält. Astronauter som tillbringat långa perioder i omloppsbana har därför åldrats någon bråkdel av en sekund mindre än vi på jorden. Det är tidsresa – i millisekundformat.

Att resa tillbaka är däremot något helt annat. Där finns inga fungerande modeller, bara matematiska tankeexperiment.

Kanske för att den ställer en fråga vi alla bär på: vad blir det av oss?

Walkers version är dyster – människan ersatt av maskiner. Men det finns en tröst i att just den delen är den mest osannolika. Framtiden skrivs inte av en maskin i en bunker under Engelska kanalen. Den skrivs av det vi gör i dag: forskningen, uppfinningarna, omsorgen om varandra.

Så: var han en tidsresenär? Nästan säkert inte. Men berättelsen påminner oss om något värdefullt ändå – att framtiden fortfarande är oskriven, och att det är vi som håller i pennan.