Teaterkaoset i Ängelholm blev till succé – publiken fick rycka in som skådespelare

Det var dukat för en magisk teaterkväll under bar himmel i Ängelholms hembygdspark. Biljetterna till premiären av den nyskrivna komedin hade varit slutsålda i veckor, och stämningen i den ljumma julikvällen var på topp. Men bara femton minuter före ridåhalning kom dråpslaget: huvudrollsinnehavaren Stefan Lindqvist satt fast på fel sida av en tillfälligt blockerad svängbro med sin cykel och kunde inte ta sig till scenen i tid.

Istället för att ställa in föreställningen och skicka hem den förväntansfulla publiken tog regissören Maria Berglund mikrofonen och klev ut i rampljuset. Med ett brett leende förklarade hon läget och erbjöd en minst sagt okonventionell lösning. Hon frågade om det fanns några frivilliga i publiken som ville dela på rollen som 'den förvirrade greven' med manusbladen i högsta hugg.

Responsen var omedelbar. Fyra modiga åskådare – en lokal snickare, en pensionerad mellanstadielärare, en tonåring och en semesterfirare från Göteborg – klev upp på scenen efter varandra för att spela varsin akt. Med stor entusiasm och fantastisk improvisationsförmåga tog de sig an replikerna, till resten av publikens enorma förtjusning och dånande skrattsalvor.

När Stefan Lindqvist till slut flåsande rullade in på sin cykel under den sista akten möttes han av stående ovationer från en publik som redan var i extas. Han hann precis kasta sig in i slutscenen för att leverera pjäsens sista, numera legendariska replik: 'Jag är ledsen att jag är sen, men jag har letat efter min hatt!' Kvällen har redan hyllats som en av de mest levande och hjärtliga teaterupplevelserna i regionens historia.