Världens största uppvisning av mänskliga torn

Det börjar med hundratals armar. Människor pressar sig samman i en tät ring, händer griper om underarmar, axlar låser i axlar. Ovanpå den levande grunden klättrar nästa våning, och nästa. Högst upp klättrar ett barn med hjälm, sträcker upp handen – och arenan exploderar i jubel.

Det här ärcastells, de katalanska mänskliga tornen. Den 3 och 4 oktober möts säsongens främsta lag påTarraco Arena i Tarragona i den mest prestigefyllda och mest välbesökta tävlingen av dem alla. Den första upplagan hölls på samma plats redan 1932.

Castells kan bli upp till tio våningar höga och har byggts avcolles castelleres – organiserade lag – i Katalonien i över 200 år. Traditionen växte fram mellan slutet av 1700-talet och början av 1800-talet iCamp de Tarragona och Penedès, och har de senaste 50 åren spridit sig över hela regionen och även utanför den.

År 2010 skrevs castells in påUNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. I dag finns närmare 100 aktiva lag, och konstruktionerna är de mest avancerade i traditionens historia.

En viktig förklaring till framgången är att castells har lyckats förändras utan att tappa sina rötter. Kvinnor deltar i dag fullt ut i en aktivitet som från början var förbehållen män. Säkerheten har utvecklats, bland annat med särskilda hjälmar för barnen som klättrar högst upp. Och lagen har öppnat sig mot samhället omkring dem.

Det som imponerar mest är kanske inte höjden, utan vad som håller tornet uppe:

• Solidaritet – alla bär någon annans vikt.
• Lagarbete – ett torn kan inte byggas av en stjärna.
• Ideellt engagemang – deltagarna gör det på fritiden, utan lön.
• Demokratiska strukturer – lagen styrs av medlemmarna själva.
• Öppenhet – män och kvinnor, vuxna och barn, oavsett bakgrund.

Just därför fungerar castells också som en kraftfull motor för integration och social sammanhållning.

Det är värt att understryka amatörkaraktären. Medlemmarna är varken proffsidrottare eller cirkusartister, även om vissa positioner kräver god fysik och långa repetitioner. Det handlar om vanliga människor som samlas kring något de brinner för – och som två dagar i oktober visar världen vad ett samhälle kan bygga när alla ställer sig under varandra i stället för ovanför.