Spårhundens näsa: en värld av dofter vi aldrig känner

När en person försvinner i skogen är hunden ofta det snabbaste verktyget som finns. Medan människan har omkring sex miljoner luktceller har en schäfer runt trehundra miljoner, och en betydligt större del av hjärnan är vikt åt att tolka dem.

Hunden luktar dessutom på ett annat sätt än vi. Vid varje snabb inandning delas luften upp, en del går till andningen och en del till luktorganet. Näsborrarna arbetar delvis oberoende av varandra, vilket gör att hunden kan avgöra från vilket håll doften kommer. Det är därför en spårhund kan svänga rätt i en korsning utan att tveka.

En människa lämnar hela tiden efter sig hudflagor, svett och bakterier. Den blandningen bildar ett doftspår som ligger kvar i marken, fastnar i gräs och samlas i svackor. Erfarna hundförare läser terrängen samtidigt som hunden läser doften, för vind, fukt och temperatur avgör var spåret hamnar.

Det fina är att arbetet bygger på lek. En spårhund tränas med belöning, inte tvång, och för hunden är hela uppdraget ett gigantiskt gömmelekspel där facit är en boll eller en leksak.

Du kan prova en enkel variant hemma. Låt någon hålla hunden medan du går tio meter rakt fram och lägger en godbit i gräset. Släpp hunden vid startpunkten och peka ner i marken. De flesta hundar förstår snabbt, och nästan alla älskar det. Ett kvartslångt spår i skogsbrynet kan göra en rastlös hund helt nöjd resten av kvällen.