Sommarkvällens tysta symfoni under den rosa julihimmels tak

När junis fläktar mjuknat av julis varma famn, och båten stilla gungar i sin spegelblanka hamn. Då lägger sig en tystnad som läker varje sår, med doft av moget vete och dova klockors slag i våra spår.

Se hur himlens färger vävs i rosa och i guld, en sommarkväll som bjuder på sin allra mildast skuld. Inga krav och inga måsten stör den vila vi har fått, här vid det gamla träbordet där tiden rullar mjukt och smått.

Vi dricker kaffe ur en kopp med kantig blå dekor, och lyssnar till en humla som i nyponrosen bor. Det är i dessa stunder som vi finner livets kärna, att finnas till, att andas ut, under kvällens första stjärna.

Så låt oss hålla sällskap i denna ljusa natt, och dela på den tacksamhet som vi så länge glömt och fatt. För sommarvinden viskar rart till både ung och gammal vän: att efter varje frostig tid kommer värmen alltid åter hem igen.

Nu tystnar även fågelns röst i lummig björkeskog, och i den milda daggens glans har hjärtat fått nog av lycka och ro. Vi stänger dörren varsamt men låter fönstret stå på glänt, och tackar för den skönhet som denna sommardag oss skänkt.