Är vi skadeglada av rädsla? Därför älskar vi att se robotar misslyckas

En humanoid robot kör in i en säkerhetsmatta i full fart, bågar bakåt som i en tecknad film – och börjar brinna. Klippet sprids som en löpeld och skrattet är omedelbart. Men varför är det så otroligt underhållande när robotar misslyckas? Svaret säger mer om oss människor än om maskinerna.

Under robot-VM i Peking har över 2 000 robotar från 666 lag tävlat i allt från löpning och längdhopp till fotboll och brandbekämpning. Rekorden har duggat tätt: roboten Tiangong Ultra tog sig under Usain Bolts världsrekord på 100 meter med tiden 8,86 sekunder, och strax dessförinnan sprang roboten Lightning distansen på 9,39.

Men i det kollektiva minnet är det inte rekorden som fastnar – det är vurporna. En humanoid vid tyngdlyftningsgrenen tappade balansen med en ynka 15-kilosstång, började rycka och for rakt in i domarbordet med armarna hjälplöst i vädret. Och så förstås sprintern som avslutade sitt lopp genom att flyga in i en skyddsmatta och fatta eld.

Psykologiskt sett är det vi känner skadeglädje – den där varma, lite skamsna tillfredsställelsen när någon annan råkar illa ut. Men när det gäller robotar finns ett extra lager: lättnad.

Robotar och AI utvecklas i rasande takt, och för många ligger det en underliggande oro i bakgrunden. Kommer maskinerna att ta våra jobb? Bli smartare än oss? När en avancerad robot i stället raglar omkring med armarna i luften som en full nallebjörn får vi ett ögonblicks bevis för att människan fortfarande är överlägsen. Det är djupt lugnande att se tekniken fumla.

En annan anledning till att det är så roligt: robotarna rör sig som vi. En hundliknande robot som snubblar väcker medlidande, men en humanoid som faller ser ut som en människa som tappar ansiktet – bokstavligt talat. Vi läser in stolthet, förvirring och skam i en maskin som inte har några känslor alls, och det gör komiken komplett.

Det är samma mekanism som fick oss att älska klassiska tv-program där robotar slitits sönder i gladiatorliknande dueller – teknisk trolleri möter barnslig skadeglädje i perfekt mix.

Kanske är det rentav nyttigt att skratta åt snubblande robotar. När rubrikerna om AI:s frammarsch aldrig tar slut fungerar en snublande humanoid som ett motgift: en påminnelse om att även de mest avancerade maskinerna byggs av människor – och att människor, som bekant, är vana vid att ramla på vägen.

Så nästa gång du skrattar åt en robot som tar in i domarbordet: det är inte elakhet. Det är din hjärna som andas ut – och intalar dig att människan ännu en stund är ohotad på den här planeten.