Sibirisk husky: hunden som kan springa 16 mil – och en gång räddade en hel stad

Det finns hundar som är söta. Det finns hundar som är starka. Och så finns det sibirisk husky – en ras som kan trava genom fyrtio graders kyla i timme efter timme, sova utomhus i snöstorm med svansen över nosen och sedan resa sig, hälsa på en främling som en gammal vän och vilja leka.

Få raser väcker samma blandning av vördnad och ömhet. Bakom de isblå ögonen finns tusentals år av arktiskt urval – och en av de vackraste historierna i hundens sällskap med människan.

Det verkligt märkvärdiga med husky syns inte utanpå. Forskning på långdistansdraghundar har visat något som idrottsfysiologer först hade svårt att tro: efter de första dygnens hårda arbete ställer kroppen om ämnesomsättningen och hittar tillbaka till vilonivå – trots att den fortsätter förbränna enorma mängder energi.

En tävlande husky kan göra av med flera gånger så mycket energi per dag som en människa i maratonform, dag efter dag, utan att bryta ihop. Musklerna växlar bränsle med en effektivitet som människan inte kommer i närheten av.

Till det kommer detaljer som verkar små men är avgörande: tassar med tät päls mellan trampdynorna, ett blodflöde i benen som håller tassarna precis över fryspunkten utan att slösa kroppsvärme, och en nos som värmer inandningsluften innan den når lungorna.

Vintern 1925 bröt difteri ut i Nome, Alaska – en isolerad stad där hamnen var frusen och flyget omöjligt i kylan. Barn insjuknade. Serumet fanns tusen kilometer bort.

Lösningen blev en stafett av hundspann. Tjugo mushers och omkring 150 hundar förde serumet fram genom snöstorm och sikt nära noll. Sträckan som normalt tog omkring en månad avverkades på fem och ett halvt dygn.

Två hundar blev världsberömda: Togo, som drog den längsta och farligaste etappen – över ett isflak i drift på Nortonsundet – ochBalto, som körde slutsträckan in i staden. Balto fick statyn i Central Park. Togo fick, enligt de flesta hundhistoriker, göra det tyngsta jobbet.

Det årliga Iditarod-loppet i Alaska körs än idag delvis längs samma spår, som en levande påminnelse.

Den som skaffar husky för att få en väktarhund blir besviken. Rasen är notoriskt vänlig – även mot inbrottstjuvar. Den är däremot självständig på ett sätt som förvirrar den som är van vid vallhundar: en husky lyder inte för att bli lydd, den samarbetar när det finns en anledning.

Den skäller sällan. Istället ylar den – ett långt, melodiskt läte som bär kilometervis och som ofta smittar mellan hundar. Många husky-ägare svär också på att hunden "pratar", med ett register av jamanden, kurr och protester.

Huskyvalpar föds med blå ögon som hos många raser mörknar. Hos husky gör de ofta inte det. Genetiken bakom rasens blå ögon skiljer sig från andra hundars och verkar vara en egen mutation, spridd genom hela rasen – därav också de vanliga fallen där en hund har ett blått och ett brunt öga.

Tjuktjerna avlade inte fram huskyn för utseendet. De avlade fram en hund som skulle bära familjen genom vintern, sova bland barnen och orka springa igen nästa dag. Allt det finns kvar.

Det är därför en husky i en svensk villaträdgård fortfarande tittar mot horisonten ibland. Den vet inte varför – men kroppen minns Sibirien.