Primadonnans död – ny svensk musikal föds ur ett kortspel med Ingmar Bergman

Det börjar vid ett kortbord. Malmö, 1954, teaterrestaurangen fylls av röster från kvällens föreställning och vid ett bord sitter Sigvard Pärsson mitt emot Ingmar Bergman med en canastalek mellan sig. Sigvard förlorar. För att lösa skulden erbjuder Bergman honom något oväntat: sätt upp din egen halvfärdiga operett, Primadonnans död, inne på Intiman – samtidigt som Glada änkan spelar på Storan.

Det är den scenen som blir startpunkt för den nya svenska musikalen med samma namn, som har premiär den 30 augusti klockan 15.00 i Birgit Nilsson-salen på RAVINEN Kulturhus i Båstad.

En primadonna från revyscenen

Sigvard har träffat sångerskan Alma Johansson på Malmös revyscen, och det är hon som får huvudrollen som Viola Montparnasse. Tillsammans skriver de klart den halvfärdiga operetten – med ständig hjälp av den tyska arrangören och kapellmästaren Magdalena Richter, som finns med i varje repetition och varje omtag.

Berättelsen om hur ett verk blir till är i sig verkets motor: hur nära ett konstverk kan komma sin skapare, vad som händer när tiden är knapp och vem som egentligen äger en roll när ridån går upp.

Dokumentärt möter scen

Den sceniska berättelsen varvas med dokumentära inslag på skärm, ett grepp som låter publiken pendla mellan femtiotalets Malmö och samtidens blick på den. Musiken är skriven av Pontus Stenkvist och Maria Stille till ett manus av Stenkvist och Katarina Sörenson, som också står för scenografin.

Att en helt ny svensk musikal får sin urpremiär utanför storstädernas institutionsscener är i sig en glädjande signal. Skånska kulturhus har de senaste åren blivit allt viktigare produktionsplatser för nyskriven scenkonst – det är där utrymmet finns för att pröva, repetera och misslyckas i lugn och ro.

Kulturhuset vid havet

RAVINEN Kulturhus ligger på Kattviksvägen strax utanför Båstad, i ett landskap där Bjärehalvön möter Skälderviken. Huset beskriver sig som en plats för alla, med musik och scenkonst som bärande delar av verksamheten – och Birgit Nilsson-salen som sin stora scen.^[1]

För publiken innebär premiären ett ovanligt tillfälle: att se ett helt nytt svenskt musikalverk från allra första föreställningen, i en sal med plats för både orkester och intimitet. För scenkonsten i stort är det ännu ett bevis på att nyskrivet material fortfarande hittar sin väg upp på scen – ibland via en förlorad kortlek.