Federer fyllde Arthur Ashe igen – och familjen satt på första raden

Det behövdes ingen titelmatch för att fylla Arthur Ashe Stadium till sista plats. Det räckte med ett namn: Roger Federer.

Schweizaren återvände till New York för en uppvisningskväll som blev något mycket större än en tennismatch. Publiken reste sig innan han ens slagit sin första boll, och stämningen påminde om de sena kvällar då han gång på gång gjorde US Open till sin egen scen.

På läktaren satt hustrun Mirka tillsammans med parets fyra barn – tvillingparen som vuxit upp i skuggan av en av idrottshistoriens mest omtalade karriärer. Under de aktiva åren följde familjen med jorden runt, ofta i bakgrunden och sällan i rampljuset. Den här gången var de en självklar del av kvällen, och kameran hittade dem gång på gång när applåderna vällde fram.

Det är en detalj som säger något om varför Federer fortfarande berör. Bilden av en idrottsstjärna som sätter familjen i centrum har blivit lika stark som minnet av backhanden.

Motståndaren för kvällen var Andy Roddick, mannen som stod på andra sidan nätet i några av de mest dramatiska finalerna i modern tennis. Nu byttes nervositeten mot skämt, poängvinnare firades med teatraliska bugningar och båda spelarna pratade med publiken mellan bollarna.

Efteråt följde en dubbelmatch där flera av tourens profiler deltog, och unga stjärnor fick chansen att stå på samma bana som en av sina förebilder. Bland åskådarna fanns namn som Serena Williams och den uppmärksammade unga spelaren Alexandra Eala – ett tvärsnitt av tennisens gårdag, idag och morgondag i samma arena.

Kvällen var också en upptakt. Den 29 augusti tas Federer in i International Tennis Hall of Fame i Newport, Rhode Island – en formalitet i sammanhanget, men ett tillfälle att sätta punkt på ett kapitel som få trodde skulle kunna avslutas med den värme det nu görs.

Det fina med uppvisningen var inte poängen eller resultatet. Det var att en idrottsarena för en kväll blev en samlingsplats där tre generationer spelare, en familj och tjugotusen åskådare firade samma sak: glädjen i att spela.

Federer behövde inte vinna något. Han fick ändå kvällens största applåd.