Astrid Lindgren

Hon är en av världens mest lästa författare – översatt till över hundra språk och älskad av generationer barn. Men bakom Pippi, Emil och Bröderna Lejonhjärta fanns en människa som var både starkare och mer sårbar än myten: en småländsk bondflicka som blev ensamstående mamma vid nitton, som arbetade sig fram i Stockholm och som sent i livet blev en av Sveriges mest inflytelserika röster för barns och djurs rättigheter.

Astrid Ericsson växte upp som andra barnet av fyra på en arrendegård utanför Vimmerby. Föräldrarna Samuel August och Hanna älskade varandra på ett sätt som dottern senare skrev om med öm förundran, och barnen fick något som hon beskrev som två gåvor: trygghet och frihet.

Det var den friheten – att springa i hagar, klättra i sågspånshögar och leka tills mörkret kom – som hon öste ur resten av livet. Bullerbyn är inte påhittat, det är minnen. Emils Katthult är Näs med lite mer sotarhumor. Hon sa själv att hon aldrig behövde uppfinna barndomen; hon hade den redan.

Vid arton fick hon jobb på Vimmerby Tidning. Vid nitton var hon gravid med tidningens gifte chefredaktör – i 1920-talets småstadssverige en skandal. Astrid vägrade gifta sig med honom, lämnade Vimmerby och flyttade ensam till Stockholm.

Sonen Lasse föddes i Köpenhamn 1926 och fick under sina första år bo hos en fosterfamilj i Danmark medan Astrid pluggade stenografi och maskinskrivning och arbetade för en svältlön. Hon reste när hon hade råd. Att slutligen kunna hämta hem sin son var, har hennes efterlevande berättat, en av hennes livs stora lättnader – och åren av separation ett sår hon aldrig riktigt talade högt om.

1941 låg dottern Karin sjuk i lunginflammation och krävde en saga. "Berätta om Pippi Långstrump", sa hon – ett namn hon hittat på i stunden. Astrid berättade. Tre år senare, när hon själv halkat på en isig gata och vrickat foten, skrev hon ned historien i stenografi och gav manuset till Karin i tioårspresent.

Det första förlaget sa nej. Bonniers refuserade Pippi. Året därpå vann hon Rabén & Sjögrens pristävling, och 1945 kom boken ut i ett Sverige där barn förväntades vara tysta och lydiga. Pippi var varken. Hon var stark, fri, rik och helt utan vuxen auktoritet över sig – och hon kunde ändå vara god. Debatten blev hätsk. Läsarna avgjorde saken.

Det som ofta glöms bort: i 24 år, från 1946 till 1970, var Astrid Lindgren barnboksredaktör på Rabén & Sjögren. Hon skrev sina egna böcker på morgnarna i sängen, i stenograferade block, och ägnade arbetsdagarna åt andras manus.

Från den stolen lyfte hon fram en hel generation svenska barnboksförfattare och drev igenom en enkel princip: barnlitteratur ska vara riktig litteratur. Inte uppfostran med illustrationer. Hon vägrade skriva ned sig till barn – och tog samtidigt aldrig lätt på det svåra.Bröderna Lejonhjärta handlar om döden. Mio, min Mio om ensamhet. Ronja Rövardotter om att bryta med sin far utan att sluta älska honom.

Astrid Lindgren blev också något hon aldrig sökt: en politisk kraft. 1976 fick hon en marginalskatt på över 100 procent och svarade med sagan Pomperipossa i Monismanien i Expressen. Satiren blev en av valårets stora frågor och bidrog till maktskiftet samma höst – något hon, själv socialdemokrat, hade blandade känslor inför.

Tio år senare tog hon strid för djuren. Tillsammans med veterinären Kristina Forslund drev hon en kampanj som 1988 resulterade i en ny djurskyddslag, i folkmun kallad Lex Lindgren. På sin 80-årsdag fick hon lagen i present av statsministern.

Astrid Lindgren dog hemma på Dalagatan 46 i Stockholm den 28 januari 2002. Begravningståget genom huvudstaden samlade tiotusentals människor.

Kvar finns böckerna – men också en hållning. 1978, när hon tog emot tyska bokhandelns fredspris, höll hon talet "Aldrig våld", ett försvar för barn som växer upp utan slag. Sverige hade året innan blivit första land i världen att förbjuda barnaga. Talet läses fortfarande i skolor och parlament.

Hennes storhet var aldrig bara fantasin. Det var att hon tog barn på blodigt allvar, som människor med rätt till både frihet och tröst. Det är därför Pippi håller. Och det är därför människan bakom är minst lika värd att läsa om som figurerna hon skapade.