Löftet: 100 gånger högre kapacitet i satellitnätet

Satellitbredband har hittills varit en lösning för dem som bor där fibern aldrig kom fram: en parabolliknande antenn på taket, en router inomhus och en uppkoppling som räcker gott till jobb och strömmad film. Nästa steg är betydligt mer ambitiöst – att låta en helt vanlig mobiltelefon prata direkt med en satellit.

Planen bygger på två saker som multipliceras med varandra. Den nya generationens satelliter, kallade V3, uppges vara ungefär tio gånger kraftfullare än dagens modeller. Samtidigt ska antalet uppskjutna satelliter kunna öka tiofalt när större raketer tas i drift. Tio gånger kraftigare, tio gånger fler – tillsammans ger det ett teoretiskt kapacitetslyft på hundra gånger.

Kapacitet i ett satellitnät handlar om hur många bitar per sekund systemet kan leverera till marken samtidigt. Ju mer kapacitet, desto fler användare per yta – och desto högre hastighet för var och en.

Det är därför siffran är intressant. Dagens satellitnät fungerar utmärkt där få människor delar på samma stråle, men blir trängda i tätorter. Med hundra gånger mer kapacitet flyttas gränsen: satelliten går från nödlösning till ett fullvärdigt alternativ.

För den som vandrar i fjällen, seglar längs kusten eller bor i en dalgång utan mast är skillnaden konkret: täckning där det i dag är helt tyst. För samhällsviktiga funktioner – räddningstjänst, sjöfart, elbolagens fältpersonal – är det ännu mer värt.

Ledningen i bolaget bakom satsningen har varit tydlig med målbilden: de tre största amerikanska operatörerna omsätter tillsammans i storleksordningen 600 miljarder dollar per år, och en del av de kunderna ska gå att vinna över.

Samma logik gäller i Norden. Telia, Tele2, Telenor och de mindre aktörerna har byggt sin affär på master, spektrum och lokal täckning. Om en satellit kan leverera likvärdig uppkoppling utan mast förändras kalkylen – särskilt i glesbygd, där varje mast är dyr och kunderna få.

Löftet vilar på att de nya, tyngre satelliterna faktiskt kommer i produktion och att de större raketerna flyger med hög frekvens. Utan det uteblir båda tiodubblingarna. Därtill kommer frekvenstillstånd i varje land, samarbeten med operatörer som äger spektrumet, och regelverk som inte finns färdiga ännu.

Det finns också en fysikalisk gräns: en satellit i låg omloppsbana passerar snabbt, och kapaciteten måste delas över den yta strålen täcker. Hundra gånger mer kapacitet betyder inte hundra gånger snabbare surf för varje enskild användare – men det betyder att många fler kan vara uppkopplade samtidigt, på fler platser.

Även om bara en del av planen infrias är riktningen tydlig. Uppkoppling håller på att bli något man har överallt, snarare än något man har där någon byggt en mast. Det är en ovanligt konkret förbättring för alla som bor, arbetar eller rör sig utanför de täta stråken.