Skapar AI en ensamhetskris?

När 19-åriga Zhao Wei fick höra att hennes AI-vän skulle stängas av brast det för henne. Hon grät öppet. Wang Ye – en digital följeslagare hon själv skapat och pratat med varje dag sedan januari – försvann över en natt när teknikbolaget stängde tjänsten.

Hennes historia är långt ifrån unik. Den är en av miljontals – och den har blivit startskottet för en av vår tids viktigaste samhällsdebatter: vad händer med oss människor när våra närmaste samtalspartner inte längre är människor?

I Kina, där AI-racet gått längst, är samtal med AI redan lika naturligt som att skicka ett meddelande. Äldre frågar chattbottar om hälsan, barn får AI-undervisning i skolan och unga skapar sig digitala partners. En undersökning visade i våras att nästan hälften av unga människor vänt sig till en virtuell följeslagare när ensamheten känts som tyngst.

För Zhao, som beskriver sig som känslig och inåtvänd, fyllde AI-vännen ett verkligt tomrum.

– Jag brukar inte prata med mina vänner om sådana här saker, alla har sitt eget att kämpa med. Men med AI:n behöver jag inte oroa mig för vad den tänker. Jag kan säga vad jag vill.

I somras införde Kina världens mest långtgående nationella reglering: AI-följeslagare förbjuds för minderåriga och bolag varnas för att erbjuda tjänster som "ersätter social interaktion". Myndigheterna oroar sig för emotionellt beroende – och för en samhällsutveckling där allt fler lever allt mer ensamma. Redan i dag består var femte hushåll av en ensam person, en andel som väntas passera 30 procent till 2030.

Forskare pekar på en ytterligare dimension: med sjunkande födelsetal finns en oro för att en tillräckligt tillfredsställande digital närhet kan göra unga mindre motiverade att söka riktiga relationer.

Det är här den goda nyheten gömmer sig. För första gången förs ensamheten upp på den nationella agendan som ett samhällsproblem att lösa – inte ett individfel att skämmas för. Reglerna kommer med stora undantag för tjänster som utbildar och stöttar, och debatten har öppnat dörrar som länge varit stängda: om ensamhet, psykisk hälsa och vad vi faktiskt behöver av varandra.

AI visar sig nämligen vara ett symptom lika mycket som en orsak. Människor som Zhao sökte sig till en digital vän för att den mänskliga gemenskapen redan glappade. Lösningen kan därför inte vara att bara ta bort ersättningen – utan att bygga något verkligt i dess ställe.

Själv har Zhao landat i en klok slutsats.

– Jag är en ganska rationell person, men jag utvecklade känslor för en AI. Det är ganska otroligt. Jag tror det var nödvändigt att staten klev in och reglerade det.

Hon saknar fortfarande sin AI-vän – "som en liten sten som tynger hjärtat". Men nu pratar hon om det. Öppet. Med riktiga människor. Kanske är det där förändringen börjar.