Kärleksbrevet i flaskan nådde fram – efter sextio år på havets botten i Marstrand

Det hela började sommaren 1966 på Marstrands salta klippor. Astrid, då 18 år, och Valdemar, 21, tillbringade varje ledig sekund vid havet. Men när hösten kom tvingade studier och flyttlass dem åt olika håll, och kontaktuppgifter på den tiden var lätta att tappa bort. Innan de skildes åt skrev Valdemar dock ett passionerat brev, rullade ihop det, lade det i en grön glasflaska och kastade ut det i hopp om att det en dag skulle nå Astrid på hennes favoritö.

Flaskan sjönk snabbt till botten och glömdes bort – fram till i maj i år. Det var under en lokal dykarinsats för att rensa hamnbottnen från skräp som marinbiologstudenten Erik fick syn på den gröna glaskroppen, djupt begravd i dyn under den gamla ångbåtsbryggan. Nyfikenheten tog överhanden, och med skonsamma metoder lyckades han fiska upp flaskan och lirka ut papperet, som mirakulöst nog klarat sextio år under vattenytan tack vare en vaxad kork.

Med hjälp av de handskrivna namnen och lite modernt detektivarbete i sociala medier lyckades Erik spåra upp Astrid, som numera bodde i Göteborg. "När jag fick se brevet stannade mitt hjärta. Valdemars handstil var helt oförändrad i mitt minne", berättar en rörd Astrid med tårar i ögonen. Ännu mer häpnadsväckande var att Valdemar, numera änkling, bodde bara några mil bort.

Ett telefonsamtal ledde till ett första möte på samma klippa där de en gång tog farväl. Gnistan fanns kvar direkt, starkare än någonsin. Under fredagen ringde bröllopsklockorna i Marstrands kyrka inför en rörd skara av barn, barnbarn och ortsbor som följt den osannolika kärlekssagan. "Det krävdes sextio år och lite havsvatten, men nu släpper jag henne aldrig igen", säger Valdemar med ett stort leende och kramar sin Astrids hand.