Historien bakom Panhard CD LM64 – världens mest strömlinjeformade bil

Under 1960-talet handlade det legendariska 24-timmarsloppet i Le Mans om mer än bara rå styrka. Vid sidan av totalsegern fanns Index of Thermal Efficiency (ITE) – ett prestigefyllt pris som fokuserade på bilens hastighet, vikt, bränsleförbrukning och aerodynamik. Det var i denna klass som den franske bildesignern Charles Deutsch presenterade sitt mästerverk till 1964 års lopp: Panhard CD LM64.

Bilen konstruerades med ett enda tydligt mål: att eliminera allt luftmotstånd. Resultatet blev en bil med en luftmotståndskoefficient (Cd) på otroliga 0,12, vilket gör den till den mest aerodynamiska bilen som någonsin byggts.

För att uppnå den extrema aerodynamiken tog Charles Deutsch hjälp av historisk expertis. Luftflödet kring bilens kaross testades och finjusterades i Gustave Eiffels aerodynamiska laboratorium i Paris.

Laboratoriet grundades 1912 av ingenjören bakom det berömda Eiffeltornet. Det är än idag i drift och betraktas som världens äldsta aktiva aerodynamiska testanläggning. Det var i denna historiska miljö som grunden lades för bilens unika, nästan delfinliknande form.

Varje detalj på Panhard CD LM64 utformades för att skära genom vinden med minsta möjliga motstånd:

• Inkapslade hjul: Alla fyra hjul doldes bakom strömlinjeformade kåpor.
• Delfinfenor: De två höga vertikala fenorna bak stabiliserade luftströmmarna.
• Slätt underrede: Hela bilens botten kapslades in för att suga bilen mot marken och skapa så kallad markeffekt.
• Inbyggda strålkastare: Bilens front gjordes helt rundad utan utstickande detaljer.

Motorn var en liten tvåcylindrig konstruktion på 848 kubikcentimeter med en effekt på 78 hästkrafter. Genom att montera en kompressor från Sferma höjdes den officiella motorvolymen till 1 187 kubikcentimeter, vilket placerade bilen i klassen för motorer under 1,2 liter.

Trots den revolutionerande formgivningen blev loppet 1964 en mekanisk utmaning för de två bilar som ställde upp (LM64–01 och LM64–02). Ingen av bilarna lyckades nå mållinjen:

• LM64–01 tvingades bryta efter 13 timmar och 124 varv på grund av problem med växellådan.
• LM64–02 tvingades bryta efter 10 timmar och 77 varv till följd av ett motorhaveri.

Bilarna kördes aldrig i tävlingssammanhang igen förrän 40 år senare, då båda exemplaren deltog i 2004 års Le Mans Classic för att fira sitt jubileum.

Även om bilarna inte vann loppet 1964, står sig konstruktionen än idag som ett tekniskt mästerverk. Med sitt luftmotstånd på 0,12 är Panhard CD LM64 fortfarande mer strömlinjeformad än moderna superbilar och elbilar, däribland Volkswagen XL1 (Cd 0,186), McLaren Speedtail (Cd 0,278) och Teslas olika modeller.