Fisketur med frugan – utan napp

Anders hade sett fram emot lördagen i flera veckor. Vädret skulle bli strålande, kaffetermosen var packad och grejerna låg redo i hallen. Det enda okända var om Elin skulle följa med. Hon gillade egentligen inte fiske — ”Det är så mycket väntan”, brukade hon säga — men hon gillade Anders, så hon ställde upp.

På morgonen sjösatte de båten vid den lilla bryggan. Solen värmde redan, vattnet låg spegelblankt och skogen doftade av sommar. Anders riggade spöna medan Elin bredde ut smörgåsar och fyllde muggarna. ”Det här är ju inte så dumt”, sa hon och lutade sig tillbaka.

Timmarna gick. Fågelkvitter, kaffedoft och småprat om allt mellan himmel och jord. Men fisken bet inte. Inte en gång. Anders vevade in, kastade ut, vevade in igen. Ingenting. I vanliga fall hade det gnagit honom — en fiskare vill ju åtminstone få något att visa upp — men i dag kändes det inte viktigt. Elin skrattade åt hans koncentrerade min, och snart skrattade han också.

”Nästa gång följer jag gärna med”, sa Elin när de lade ilag båten. ”Men behöver du verkligen ha med dig alla fiskegrejer?”

Anders tittade på den tomma fiskelådan, sedan på sin fru. Han kunde inte annat än att hålla med. Fisken hade kanske låtit bli att nappa, men kärleken gjorde det definitivt inte.